Snart tillbaka!

Nu börjar mina månader som hemmapappa närma sig sitt slut. Lille August har fyllt ett år i veckan och i helgen blir det kalas.

Mycket har hänt. När jag började mina hemmadagar i oktober ålade han på golvet och gladde sig åt några färgade tygtrasor.

Nu kutar han som en självmordsbenägen marathonlöpare genom lägenheten utan en tanke på säkerhetsavstånd till bordskanter eller fåtöljers fallhöjd. Och han är definitivt inte nöjd med några färgade tygtrasor längre, så på ett sätt ska det bli skönt nu när han börjar på dagis. Den stimulans han behöver som inte min kondition orkar med kanske dagiskompisarna kan leverera.

Men fy vad konstigt det känns. Någon annan ska trösta när han ramlar, någon annan ska torka mat under stolen och bli nersölad med vatten. Jag är inte den som först får se hans stolta framsteg eller höra de nya orden. Det är väldigt vemodigt.

Och orden Snart Tillbaka! Hur många gånger kommer jag inte säga det när jag lämnar honom på morgonen för att han inte ska bli så ledsen? Eller så är det han som säger det när han kutar in på dagis och glömmer pappa för att istället leka med kompisar! Och hur kul är det för mig?

Men jag är Snart Tillbaka på jobbet också. Dagtid på en arbetsplats utan att lilleman är med (vilket han varit några gånger på möten o dyl). I förrgår var jag där och smygtränade lite. Det var väldigt märkligt att äta lunch själv, i lugn och ro, men utan en glad liten skit som underhöll.

Det känns faktiskt som att en fantastisk tid är över – redan! Jag vill att den ska vara Snart Tillbaka!