Igår var det en sån där skön dag, med en bisarr avslutning.
Orkestern under ledning av Gustavo Dudamel spelade Messiaens Turangalîlasymfoni där det fantastiska 20-taslinstrumentet Ondes Martenot är med och låter som en jamande katt eller urtida moog-synth.
Efter konserten var det Late Night-konsert i Vasakyrkan där solist och konsertmästare samt två musiker till spelade Messiaens Kvartett för tidens ände, ett verk Olivier Messiaen skrev i tyskt fångläger under andra världskriget.
Sent på natten bar det av till Park Aveny och festen slog lös totalt. Fyra kontrabasar ställde sig på led i frackar och bugade samtidigt som de spelade rasande ”riff” från Turangalîlasymfonin och två trombonister stod och blåste på bardisken. Jag själv gick runt med ett leende på läpparna och smuttade på vitt vin blandat med Gin och tomatjuice.
Halva publiken var med och stora delar av orkestern – stämningen var tokig och det dånade av skratt och musik ut över hela Avenyn. Där och då är det helt självklart.
Gustavo glider fram till mig med ett stort leende och förklarar att vi måste besegra champagnetorkan. I rummet bredvid baren har han då hittat ett champagentorn, dvs ett inglasat torn där dyra champagner förvaras 10 meter över marken och de billiga därunder. Beställer man en dyr så får man se sin kypare klättra upp och hämta ner den.
Dudamel skrattar ur sig att han vill upp i toppen. Som stamgäst på hotellet är det ingen från baren som nekar honom den äran. Kyparna ställer sig på knä och Dudamel börjar klättra med start från deras ryggar. Ganska snart ropar han att han vill ha hjälp och jag klättrar efter. Tillsammans så turas vi om att använda varandras axlar som avstamp upp för att sedan dra upp den andre. Nu har hela träblåssektionen sett vad vi sysslar med och börjar tuta i kapp med varandra. Det låter inte klokt.
Dudamel drar ur den översta champagnen och drar ur korken med tänderna. Champagenen sprutar och yr över oss och musiken, skratten och vansinnet bubblar. Dudamel viskar i mitt öra att han bestämt sig för att stanna hos Göteborgs Symfoniker – han vill ha fast anställning. Förut har kontraktet bara löpt mellan 2007 och 2010, men nu vill han permanenta det hela. Han drar fram ett kontrakt som han ber mig hålla i medan han skriver på det mot champagnetornets vägg.
När det är påskrivet börjar han skrika som en tok och vifta med papperet så hela baren ser det, vilket resulterar i att han klappar till mig med den viftande armen. Jag tappar greppet och faller rakt ner för champagnetornets glasvägg och ner i —
— där är drömmen slut. Jag vaknar av att en liten kille som heter August och är sju månader ligger bredvid mig i sängen och skriker samtidigt som han viftar i sin pappas ansikte. Han gör så när han vill att man ska vakna.
Bredvid mig i sängen och över min ena axel ligger en varm liten kräk som runnit ur hans mun. Härligt.
Vad drömmen består av är lätt att se. Englandsturnén i augusti var en succe där Dudamel och orkestern visade upp sin gemensamma strålglans. Vi bodde bland annat ett dygn på ett hotell som hade ett vintorn där kyparna tog klättersele på sig och hämtade de dyra vinerna längst upp om man beställde dem.
Park Aveny kommer troligen från att under På Spåret-tiden så hamnade vi där hela gänget efter någon av inspelningarna och det var bokmässa i stan då som nu. Alltså tokig partystämning på Park.
Själva Dudamels kontrakt i drömmen kommer nog från att han visserligen har ett kontrakt som jag hoppas att han vill förlänga, men mest av allt handlar det nog om att jag själv i dagarna skrev på ett kontrakt som gör att jag inte längre är projektanställd på Göteborgs Symfoniker utan tillsvidareanställd. Värt en champagnefest i sig bara det! Var den äckliga blandningen vitt vin, gin och tomatjuice kommer ifrån har jag ingen aning om. Kanske kan det vara de mysko barnmatsburksblandningarna som inspirerat tillsammans med att småbarnspappan längtar efter en gin/lingon.
Publicerat av mediamogulen 
Publicerat av mediamogulen 
Publicerat av mediamogulen 
