Den här synen möter mig sedan igår när jag kommer till jobbet.
Nej – det är inget Chalmersspex. Inte heller är det vandalism. Det är Göteborgs-Postens kampanj för sin mobilsatsning. (Allt ryms på ett mindre format)
Fast jag är nog ändå beredd att hålla med provokationen. Mindre kultur skulle vara bra för oss. I alla fall i folks allmänna uppfattning.
“Här inne finns det mindre kultur – men MER musik!”
Stämpeln som vi dras med i stort är förstås att det är väldigt finkulturellt att lyssna på orkestermusik. Det är det inte. För inte så många konserter sedan så skulle orkestern precis stämma, alla satt lugnt i sina säten – och precis då kommer ett ungt par in genom främre dörrarna och ska in på rad 4. Tjejen har 60-talsklänning och knallröda läppar och killen har dreads och en sliten väst ovanför en långärmad t-shirt. Ett ganska omaka par men de höll varandra i handen medan de ursäktade sig fram till sina platser i mitten, och hela salen såg dem.
Det är förstås inte bra att de kommer i sista sekunden, men det var bra att alla såg dem komma in. Konserthuset tillhör inte någon äldre finsmakarelit.
Det tillhör ingen.
Det tillhör alla. Alla som vill njuta av musik. De som vill ha mindre kultur och mer musik – helt enkelt.
Fast är man ute efter mindre musik i motsats till stor får man nog gå någonstans där det inte är 109 musiker som bränner på. Eller gå på en av våra kammarkonserter.
