Som de flesta läsare av den här bloggen känner till så har jag ett litet underbart knyte hemma som heter August. Han är nu snart 10 veckor och alldeles underbar.
De senaste veckorna börjar mamma och pappa få lite mer kontakt med August. Vi kommunicerar helt enkelt och förstår varandra. Jag fånar mig – August ser undrande ut. Jag fånar mig igen och August skrattar. Igenkänning är knepet. När han upptäcker att saker återkommer blir han glad. Så funkar det för de människor vi kallar vuxna också.
Hör jag Linda Bengtzing sjunga nån av sina spinningspasslåtar 40 gånger på radio så nynnar jag med till slut, kanske stampar även foten takten, helt ofrivilligt.
I mitt arbete har jag förmånen att kunna lyssna på löjligt mycket musik. Repetitioner och konserter. Nu gör jag även webb-tv. Ibland är det ett verk jag aldrig hört förr. Jag filmar repet och sätter mig sen och klipper det. Under klipparbetet hör jag samma musik om och om igen, fram och tillbaka till förbannelse.
Men… när det sen är dags för konsert – vad tror ni händer? Jodå – det där stycket som jag en vecka tidigare aldrig hört förr är plötsligt en ny favorit. Oftast i alla fall.
August funkar likadant. Bilden ovan är tagen vid ett sånt där fåntillfälle som beskrevs tidigare. Jag pillar med alla fingrar i August mage och brummar med mörk röst “Beeeethooooven” för att direkt efter med ljus röst pipa “och lille Mozart” samtidigt som jag kittlar honom under hakan. Det slår aldrig fel. Vid Beethoven ser han lite spänd och förväntansfull ut, för att i Mozart brista ut i ett alldeles fantastiskt bubblande skratt.
Beethoven är lite mer pompös och slår mer i magen. Mozart känns lite mer som ett kittlande skratt. Ikväll ska pappa få höra Beethovens nia live med kör och allt. Dudamel dirigerar.
Biljetterna är slut sedan länge men för den som undrar så finns lite repetitionsklipp i vår webb-tv. Och ja – hela den nionde symfonin hade jag aldrig hört förr – enbart finalen som är EU’s nationalsång. Det slog mig när jag skulle filma. Repetitionen börjar – ingen kör! Hmm tänkte jag… jag har missat nåt här.
Tre satser senare kliver kören in. Fullt ställ! Asballt.
