Jag kan inte ha tråkigt. Jag vet inte varför, men det är omöjligt.
I natt vaknade jag och kunde inte somna om. Det snurrade runt en salig blandning tankar om filmer, musik, jobbet, idéer på hur man konstruerar en egen omnibounce till en pop-up-blixt osv. osv….
Jag ville sova. Jag är seg idag. Ett straff för att jag inte kan ha tråkigt. Jag försökte verkligen tänka på det mest tråkiga jag kan komma på. Vladimir Putin. Hans ansikte är liksom själva sinnebilden för Tråkigt.
Men det gick inte det heller. För att jag skulle kunna hålla kvar tanken på Putin var jag tvungen att tänka rörlig bild, annars skulle jag börja tänka på roliga saker igen.
I den rörliga bilden kommer Putin ut bakom ett skynke för att hålla en typ av presskonferens. Jag vet inte… men någonting sådant. Naturligtvis är det en ung ryss i skolpojksfrisyr och tjänstemannakostym som osäkert funderar på om Putins talarstol står rätt och ska försöka flytta den. Pojken kliver fram, Putin kliver fram. Det uppstår en tiondels sekunds förvirring och sen… Putin slår sin skalle i den unge pojkens skalle, ramlar halvt om halvt, tar tag i talarstolen med en typ av Långbensmanöver och reser sig långsamt.
Han rättar till kläderna framför smattrande kamerablixtar. Han börjar hålla tal samtidigt som en fläskläpp börjar svälla fram.
Min hjärna låter mig inte somna. Jag börjar skratta. Jag kan inte ha tråkigt. Räknar jag får så börjar de bräka i kör när de hoppar över staketet.
Stirrar jag i taket är det vitt och således en projektionsduk för alla möjliga bilder. Vänder jag mig mot Stina så börjar jag tänka på Bebben som ligger i magen och börjar skratta åt det ofattbara i att det växer ett liv därinne som är blandning av oss två.
Tillbaka till Putins fläskläpp. Så fort jag konstaterat att det inte var tråkigt det heller så började jag naturligtvis tänka på att blogga om tråkigheter. Kanske ett inlägg med titeln ovan.
