Skönheten och (o)ljudet

Denna helg kör Göteborgs Symfoniker Juljubel med Freddie Wadling och Malena Ernman. Vilken combo! Likt Arne Weises demon sjunker Wadling ner i fåtöljen och leder oss med stenkrossarstämma genom julsånger, anekdoter och, självklart, Over the Rainbow.

Malena Ernman är på ett alldeles utsökt humör och bjuder på sig själv både sångmässigt och spexigt. Orkestern hamnar kanske lite i skymundan och verkar inte riktigt vakna till liv förrän efter paus då Ernman utmanar vår konsertmästare Per Enoksson när hon sjunger Barberaren i Sevilla. Samspelet sitter och publiken är med.

Ernman är en stjärna av rang. Freddie likaså. Fast från helt olika världar. Tillsammans är de strålande. Det punkiga (notera dödskallen på käppen) och anti-juliga hos Wadling hindrar juljublet från att bli ett glittrigt och sliskigt vältrande i jesusbarn och bjällerklang. Genom denna motpol kommer då Händels Hallelujakör till sin rätt som en skön stämgaffel som vibrerar i ryggraden.

För mig är det dock Lou Reeds Perfect day som tillsammans med Over the Rainbow åstadkommer kvällens mentala orgasm.

Det är så vackert att magen börjar guppa i små lyckliga skrattbubblor samtidigt som munnen snörper sig i bitterljuva känslor.

Fredag och lördag återstår. Grattis ni som ska gå dit! Och god jul på er alla.

Martin Fröst i baktakt

I torsdags var Martin Fröst på besök i Göteborg. Konserten var grym. Han spelade Crusells andra klarinettkonsert. Pampigt och snirkligt snyggt på samma gång. Och Martin rör sig som en rockstjärna på scen. Fullsatt till sista stol naturligtvis. Röda lampan tänd utanför konserthuset.

Som extranummer lirade han en kletzmer som hans bror Göran hade arrangerat för symfoniorkester. Kletzmer är judisk festmusik, ni vet som den låten som var ledmotiv för klassikern ”På kurs med Kurt”. Det var bland det läckraste jag hört. En hel orkester öser på i baktakt. Om-pa-om-pa-om-pa! En klarinett som tjuter i topp och det låter fantastiskt. Mina gamla triokamrater, Jocke Viking och Rikard Svensson, i Bröderna Fovisée borde fått vara med och höra. Publiken var i extas.

Men det är inte det bästa. Det bästa är att han kommer tillbaka den 10 januari så att alla som missade detta får se det. Nja, kanske inte alla, men de som har tur att ha biljett.

I pausen signerade Martin skivor, och kanske är detta den enda platsen där Tomas von Brömsen inte är den som står i fokus för autografjägarna? Kanske därför han syns här så flitigt? Eller så är det för musiken…

Nåväl – konserten fortsatte med Sjostakovitj och det var lika bra det. Efteråt så fick ”mina” ambassadörer och deras vänner träffa Martin och ställa frågor om livet som världsklarinettist. Fröst är en mycket sympatisk man som vuxit sig långt bort från Sundsvall de senaste 13 åren sen han slog igenom på allvar.

Slutet gott, allting gott. Nu är det Juljubel med Malena Ernamn och Freddie Wadling kvar bara, sen är det jul på riktigt och jag och Stina kan koncentrera oss på profylaxövningar och barnvagnsinhandling. Ska vi ha en med klimatanläggning eller nöja oss med den enklare varianten med avfrostning och 5.1-stereo?

Dykarlungor och Mozart

Igår spelade Göteborgs Symfoniker tre fantastiska konserter. Blåset i Johanneskyrkan, stråket i Bergsjöns kyrka och så alla tillsammans i Stenhammarsalen på kvällen.

Blåset spelade bland annat Gran Partita av Mozart. Hans liv blev väldigt känt genom filmen Amadeus som Milos Forman gjorde 1984. Det ska dock sägas att allt i filmen inte stämmer, bl.a. är Salieri utmålad som en avundsjuk och obegåvad kompositör som indirekt orsakar Mozarts död. Detta kommer till stor del från Alexander Puskins pjäs Mozart och Salieri och stämmer alltså inte.

Hur som helst, i filmen så får Salieri sin första kontakt med Mozarts musik just vid ett framförande av Gran Partita. Salieri är nyfiken på det omtalade geniet och vill möta honom innan en konsert. Han smyger in i logen,  gömmer sig bakom ett draperi och får se Mozart komma in med sin fru och börja krypa runt under hennes kjol. Plötsligt börjar musiken ljuda. Mozart inser att han är sen och springer ut för att dirigera.

Salieri kan inte för sitt liv se sambandet mellan musiken och denna apa som nyss krupit runt och gläfsat som en hund på golvet. Musiken verkar för honom något vara något han aldrig tidigare hört. Fylld av längtan. I botten fagott och horn och högt flygande över allt annat en oboe som så småningom får sällskap av en klarinett. För honom låter det som Guds röst. Och Salieri förbannar Gud som gett Mozart gåvan istället för Salieri.

Nåväl – Gran Partita är ett maratonlopp som kräver lungor av samma dimension som pärldykare, fridykare eller liknande. Musikerna blåser konstant i 50 minuter. Vackert som sjutton men väldigt, väldigt jobbigt.

Orkestern offrade sig för konsten och publiken i Johanneskyrkan älskade det. Stämningen var fantastisk. Musiker och publik var höga efteråt. Under konserten flög en liten fågel in i kyrkan och seglade runt ovanför musikernas huvuden. Gud kanske?

Idag åker jag och Stina till Stockhom för att fira mina styvfarföräldrars 60-åriga bröllopsdag. Festligt.

På Spåret – bakom kulisserna

Ja, i helgen drog det då igång. Loket som ska löpa 13 fredagar framöver.

Ny studio, en skön blandning av nya och gamla tävlande och så är tittarsuccén given.

Så här ser den ut, tavlan med alla orter och ämnen i På Spåret.

Ja, jag kanske ska tillägga att det är FÖRRA årets upplaga som hänger på väggen ovanför. I år jobbar jag inte med programmet.

Däremot var jag på en inspelning tidigare i höstas av ett program, och mina farhågor besannades i fredags när jag slog på TVn.

Karln på bilden ovanför gör ju precis som vanligt en strålande insats. (Han till höger alltså) Däremot är den nya studion mindre.

Den gamla var på c:a 600 kvadrat (förra årets bildprod Janne i förgrunden) medans den nya är på c:a 400, tror jag. Därför måste inspelningen stoppas upp före och efter varje musiknummer för att kamerorna ska flyttas runt. Detta gör att tempot stoppas upp. Nu hade de nästan lyckats rädda detta i redigeringen, men det är bara tempot det.

Själva känslan och tajmingen försvinner när alla tävlande ska sitta och vänta mellan flyttarna. Det finns heller ingen möjlighet att klippa in när de tävlande dansar och diggar i burarna eller spontant börjar sjunga med. Detta gör att känslan och flytet får svårare att komma fram i nuvarande säsong.

Studion är visserligen snygg som sjutton, men innehållet, innehållet käre Watson….

Momentet Retur som jag tog fram förra året och som Lena Lindh så snyggt klippte ihop då är lika bra i år. Lena har gjort ett bra jobb… igen. Men i de övriga frågorna känns det som att frågorna inte har så stor koppling till orterna, något vi hade problem med redan förra året men som jag tycker är tydligare nu.

Nåja, jag ska inte racka ner efter ett program. Det lyfter säkert med tiden. Hur som helst är det ett publikdragande program i äkta public service-anda.

Och by the way… Oldsberg är ett unikum att jobba med. Sympatisk, kunnig och en jävel på att ordna löpsedlar. Nu när SVT kör sitt nya program TV-stjärnan borde han vara huvudcoach för kandidaterna.