Efter några dagar inser jag tajmingen. Jag gifte mig den 3 november. Iförd de skor min morfar Gustav gifte sig i 1939. Men historien gör sig inte påmind bara där. Det var på dagen 50 år efter Sputnik II sköts upp i omloppsbana. Jag har alltid varit fascinerad av Sputnik. En gång för 12 år sedan skrev jag en novell som publicerades i tidsskriften Krokodil, tillsammans med min favoritförfattare Sture Dahlströms texter. Novellen heter Min död som hund och följer här:
Ögonbindeln tas av. Fyra vakter trycker in mig i den lilla kapseln där jag knappt kan sträcka på benen. En av dem borstar bort lite hundhår från sätet och jag hör hundskall bortifrån korridoren. Generalen kommer fram likt en ortodox präst och läser förhållningsorder som om det vore en bön, samtidigt som han svänger sitt lilla fickur fram och tillbaka likt ett rökelsekar. Jag kan knappt skilja honom från vakterna i mitt drogade töcken, men generalen tillåter ingen annan av mina bödlar att ha skägg inne på anläggningen. Inte ens jag fick behålla det ståtliga skägg jag odlat i cellen. “Raka testpersonen. Håret sitter i vägen för elektroderna!” skrek de. Generalen tittar mig faderligt i ögonen och ger mig en klapp på axeln innan elektroderna fästs på min huvudsvål och runt bröstkorgen. Luckan förseglas och ansiktena försvinner.
Kapseln lyfts upp från marken och jag svänger fram och tillbaka ett tiotal meter under hangartaket. Det dunsar i plåten och utmärglade mekaniker på smala ställningar arbetar utanför kapselns fönster. Ett hålögt, glåmigt ansikte tittar in och stirrar mig i ögonen. En sorts tröstande, uppmuntrande blick. Overallerna försvinner från ställningarna och taket på hangaren dras långsamt bort. Det är nu det gäller. Det här är det kritiska ögonblicket har de sagt. Gode Gud! Om det var någon mening med mitt liv, så låt mig se detta innan jag dör, annars kunde jag lika gärna valt giftampullen. Det är lustigt! Jag minns inte ens hur han såg ut – pojken de sa att jag dödat, löjtnantens son. Jag hade just bromsat för någon som låg på gatan framför bussen. Det tog inte ens två minuter för truppstyrkan att komma dit. Eftersom min buss stod där den stod och löjtnantens son låg framför så dömdes jag. Mitt hopp stod till den gamle bibliotekarien som alltid åkte morgonturen på första sätet, men han hade inte haft på sig sina glasögon, så mitt enda vittne ogiltigförklarades. Att man kan glömma ett ansikte så fort?
Vibrationerna från motorn fortplantas genom skrovet vidare till sitsen och jag känner att jag kanske är lite kissnödig när allt kommer omkring men jag vet att jag inte har mer än två tömningar på mig innan tanken är full så jag borde nog hålla mig lite till fast det vore bra skönt att få bli av med det nu på en gång för de vet inte om starten ska lyckas och det vore för jävligt att dö kissnödig eftersom det är den känslan jag kommer att ha med mig när jag kliver över gränsen och man vet inte säkert om man får kissa i Himlen – Gud hjälp mig – ska jag kissa eller inte?
Jag hinner inte få något svar innan jag känner den bisarra lukten. En doft som påminner om cellens latrin och vakternas andedräkter. Ögonlocken faller ihop av sig själva. De låter mig inte ens vara vaken när jag kanske ska dö. Jag blundar men ska inte sova. Inte sova!
Jag vaknar av att jag kissar. Fan! När jag tittar ut ser jag hur kapseln rycker mig bort från jorden. Trycket i ryggen och huvudet är outhärdligt. Magen pressas ihop som när vakterna sparkade till dess man spydde, kinderna dras ner mot hakan. Det är varmt. Jag är torr i halsen men kan inte lyfta handen för att dra in vätskeslangen i munnen. Jag vet inte hur lång tid det har gått, men månen är större och jorden är mindre. Värmen avtar lite. Trycket släpper sakta och elektroniken piper till för att skicka första statusrapporten om hur jag mår ner till markkontrollen. Det är de som bestämmer över mig nu. Det är de som vet. Jag visste ingenting innan igår. Jag undersöktes i tre dagar utan att någon berättade varför. Sen fick jag gå tillbaka till min cell, fyran. Dagen efter kom de och tog mig. En vecka tidigare än jag trodde. Stjäla en vecka av mitt liv! På giftbänken frågade de om jag var villig att göra ett uppdrag för att slippa sprutan. Jag fick alltså välja mellan avrättning medelst giftampull eller medverkan i “den största operationen i Sovjets historia. Dödlig utgång!” Som dödsdömd fånge var valet inte så svårt. Jag hade rätt storlek och fysik för uppdraget sa de. Generalen kom och berättade – jag svarade ja. Jag fick åka långt i en skåpbil. Sedan dess har jag inte fått prata med någon förutom mina bödlar. Men det är ett vackert sätt att dö på. Jag ser solen, månen, stjärnor och min jord samtidigt. Som på film – fast färg! Plus att jag kommer närmare Gud här. Kortare hädanfärd! Så nära har jag inte varit sen jag var liten, innan de började riva kyrkorna! Undrar om Han har skägg som generalen eller som pappa? Stort eller litet? Yvigt eller välansat?
Trycket har släppt helt nu. Till och med trycket mot svanskotan från det obekväma sätet. Det känns som om jag flyter omkring i vatten. När jag biter i brödet jag ska äta simmar brödsmulorna omkring i luften innan de faller ner. Ner förresten! Jag vet inte vad som är upp eller ner längre. Jag vet bara att jag åker runt min jord snabbare än månen. Natt och dag springer förbi fort häruppe. Men jag vet inte säkert – Ivan i trean fick min klocka. Han ville räkna sina sista timmar sa han. Den stackaren grät på nätterna.
Två förbispringande nätter nu utan att jag är trött! Men vem skulle bli trött om han såg allt det här? Dumt att slösa bort sista syret på snarkningar! Ingen har sett det här tidigare. Ingen! Jag är den förste och kanske den ende som får se det. Jag kommer alltid att sväva omkring här uppe. Generalen sa att jag skulle vara tacksam för den påkostade avrättningen och min fina grav. Det är bättre än giftampullen sa han, fast de som satt i mitt block berättade att man mådde bra av giftet. Allt blev vackert. Det hade de hört av Sergej på sjuan som överlevt sin första spruta. Men inget kan vara vackrare än det här. Jag är lycklig! Det som svider i själen är att ingen där hemma vet att jag sitter här. Inte ens Ivan fick veta att det är mig de skickat upp. Att jag ska dö som en hund. Alla tror jag heter Laika.
