Den där boken som skulle skrivas. Den där grymma låten som fortfarande bara är några textrader och två ackord. Den fantastiska filmidén som “man” borde skriva ner och skicka iväg men som fortfarande ligger i “att-göra-listan” på datorn. Känner du också igen dig?
Jag har några sådana som jag kan räkna ihop till två fulla händer ogjorda mästerverk. Naturligtvis mästerverk. Eller är de ogjorda för att jag insåg att jag kanske inte kan göra de så bra som de kan bli? Därför skita i det? Eller så kom det någon annan med en fantastisk bok, film, låt etc. som faktiskt var samma idé. Och att vara tvåa på idén är ju trist.
Igår och i onsdags lyssnade jag till Schuberts 8:a. Den ofullbordade symfonin. Den är inte, som så många tror, ofullbordad för att han dog. Jo – dog gjorde han ju, men några år senare, i syfilis. Nej den är troligen ofullbordad för att han hörde en av Beethovens symfonier och helt enkelt kände att “shit – jag är inte först med den här grejen”. Och så slutade han mitt i sista satsen.
Schuberts 8:a är enligt många den bästa av alla ofullbordade symfonier som finns. Och jag kan hålla med. Härligt studsig och glidigt wienklassisk. Snygga harmonier och skönt gung helt enkelt. På torsdagens konsert spelades den dock långsammare, hela 5 minuter längre blev den faktiskt. Det gjorde att det sköna och romantiska kom fram mer. Helt ok. Det blev lite mer sug i den helt enkelt.
Schubert själv fick aldrig höra den. Han dog c:a 40 år innan den uruppfördes i Wien 1865. Då hade den legat på en vind hos en gubbe som fått den, ofullbordad, för påseende. Gubbens bror upptäckte den långt senare och skickade den till Wien.
Tänk om det där kan hända mig? Jag har skickat skisser på filmidéer och bokutkast som vänner fått läsa och tycka till om. Om 50 år kanske någon hittar det gamla mailet med den fantastiska ofullbordade boken som jag aldrig skrev färdigt. Kanske skickar nån in den till ett förlag som nappar och så kan mina barnbarn skatta sig lyckliga, om inte arvsskatten har skjutit i höjden vid det laget.
Ja ja. Bara för att du läst så långt nu så ska jag belöna dig med ett härligt klipp jag fick av en kollega här på Göteborgs Symfoniker. Själv tänker jag på Crocker och Tubbs när de glider genom Miami en neonupplyst natt i en cab till just den här låten i ett tidigt avsnitt av Miami Vice. Det var ett fullbordat stycke TV-historia det.
