Biljettsläpp och Dudamel-feber

I morgon släpper vi biljetterna till säsongen 07/08. OM det blir som brukligt lär det va kö i morgon bitti. Skoj! Nästan som när Darin var i Konserthuset och orsakade döva föräldrar. Inte för att musiken var hög men för att den berömda akustiken i Stora Salen var guld värd för tjejernas skrik.

Antagligen är kön i morgon något tystare, men man vet aldrig. Jag har hört rykten om folk som använder armbågar för att få biljetter till Gustavo Dudamels premiärkonsert på onsdag.

Och han är ju snygg! Kolla in när det svänger med vår nya chefdirigent!

Esa-Pekka Salonen

Alldeles nyss kom Esa-Pekka Salonen hit och påbörjade repetitionen inför fredags- och lördags-konserterna. I morgon åker jag tillsammans med hela orkestern till Berwaldhallen i Sthlm för konsert där på kvällen. Sen hem och på lördag går samma konsert här på Göteborgs Konserthus.

Det är Mahler, Lindgren och Sibelius som gäller och av det lilla jag hörde nu under repetionen så blir det vackert.

Det är märkligt att se en repetition. Esa-Pekka slår igång och långsamt växer Sibelius fram under sykomorlönnen i Stora Salen. Men så precis när jag börjar landa – då slår han av. Instruerar lite kort med att nynna för fiolerna hur han vill att deras passage ska spelas och så tas samma parti igen. Helt plötsligt låter det väldigt annorlunda. Samma noter, ny upplevelse.

Hur musikerna räknar in är en gåta. Jag sitter och stirrar på taktpinnen, på den vänstra handen som ritar tecken i luften och försöker förstå hur han får drygt 100 musiker att slå in så exakt. Det är ingen rock-inräkning direkt. 1 2 3 4 och så kör man. Mer som att takten landra mitt i räkningen nånstans.

Jag ska försöka forska mer i ämnet. Vackert är det hur som helst.

Tre dagar

Så har jag då klarat av tre dagar på jobbet plus en personalfest inklusive Linedancingkurs. Fullt ös redan andra arbetsdagen alltså.

Nej – jag hittar inte i huset ännu. Ibland står jag som en valiumdrogad orienterare och försöker förstå vilken dörr jag ska ut genom och – vilket är skrämmande – vilken dörr jag nyss klev in genom.

Nej – jag har inte fått fullt grepp om saker och ting. Letar efter skrivare, intranät, mailservers och allt. Dock lite enklare och mer skonsamt för benen än att gå vilse i huset.

Nej – jag kan inte namnen på hela orkester ännu. Jobbar på det och har börjat få kläm på cellosektionen. 

Ja – jag har oerhört trevliga kollegor.

Ja – ikväll är det konsert på Götaplatsen. Stina kommer ner och vi ska käka lite på serveringen innan vi njuter av Bernstein och Dvorâk.

Nog nu. Ajö.

Kamp mot elementen

Igår kväll skakade jag en aning. Och fotobevisen är nästan förstörda. Det var en oturens dag men ändå inte.

Från början:

Min bror och hans flickvän köpte en båt i början på sommaren. En segelbåt på cirka 5 meter och 40 år. Den är oerhört charmig och igår kväll blev jag och Stina utbjudna på en tur för första gången. Solen sken, någon hade hört att det skulle eventuellt bli åska på kvällen, men det var osannolikt enligt SMHI’s webväder. Vi laddade kylväskan och drog iväg till Hinsholmen. Tittade på himlen och såg att det fanns mörka moln en bit in över land, men helt blått över vattnet. Äh – vi kör!

Vi seglade iväg i löjligt perfekt vind. Småkryssade förbi Styrsö, åt pastasallad och njöt i allmänhet. Vid Brännö såg vi att det blixtrade till över land och ett dovt muller följde några sekunder senare, men fortfarande blått och soligt hos oss. Vi passerade Brännö och Asperö, det blev plötsligt kallare och de mörka molnen började komma närmare från alla håll. En motorbåt passerade och sa att nu får vi allt skynda på.

Vi försökte, men vinden försvann. Där låg vi i lä bakom Asperö och kom nästan ingenstans, och himlen mörknade från söder. Igång med den lilla 2-hästars motorn och vidare hem mot Hinsholmen.

Så fort vi kommer förbi Asperö får vi lite vind igen men fortsätter med motorn ändå för att hinna före regnet och åskan. DÅ!

Vinden försvinner på några sekunder. Det blir kav lungt. Bara motorn puttrar oss framåt. Seglen slackar. Vi tittar på varandra. Va!? Det fladdrar till och helt plötsligt kommer en rejäl vindby från ANDRA hållet. Va sjutton – det är osportsligt. Vi kastar om bommen och spänner fock och allt vad det heter. Båten lutar i mina ögon lite väl mycket så vi skiftar sittplatser för att jämna ut och kunna utnyttja den ökande vinden. Det drar till i seglen en gång till och helt plötsligt flyger motorn upp ur vattnet. PANG!

Vi drar ner motorn samtidigt som vinden kastar oss åt ett annat håll igen. Sen snurrar vi bara runt. Så fort vi hittar vind snurrar vi igen. Ingenting funkar. Brorsan kör ner mig och Stina i ruffen för att de ska få mer manöverutrymme. Men nicks. Snurr snurr. Lite lätt panik utbryter.
Och vi som hade det så trevligt. Inte hade vi en aning om att vi var så små!

Till slut, jag hotar med att ringa SOS, så lyckas vi vinka till oss några vänliga själar i en stor och trygg motorbåt som kastar till oss en tamp och bogserar oss. Men vi studsar ändå som ett äggskal på vattnet.

Brorsan gör en hjälteinsats i fören med att riva segel och hans flickvän försöker styra. Stina hjälper till att surra segel och jag städar ruffen från pastasallad som hittat ut. (Vi hanterar oro och stress olika antar jag. Att plocka makaroner är väl min grej!?!)

Vi kommer sent omsider iland och kan då konstatera att rodret har knäckts nån decimeter under vattenytan. Att vi inte såg det beror på vågorna och kanske på bristande sjövana. Tack stora mäktiga vind och hav!

Nåväl – vi är oerhört tacksamma mot Kent och Anne som plockade upp oss och med trygg hand fick oss hem.

Som om inte rodret var malör nog för kvällen så gick bildbeviset också åt fanders i nåt teknikstrul. Detta är allt som finns att få fram – några löjliga miniatyrer. Minnet är större kan jag intyga.

När vi väl var hemma och hade druckit värmande te och pratat av oss så avslutade jag och Stina med att titta på en riktig båtkatastrof – filmen Poseidon. Den var väl sådär, men igår kväll fyllde den sitt syfte rent katharsismässigt.

I morgon börjar jag mitt nya jobb på Göteborgs Symfoniker. Spännande.