I gårdagens DN kunde man läsa en artikel om en tidskapsel i Tulsa som öppnades inför delstatens 100-årsjubilelum.
Den som läst mitt inlägg om mänskligt skräp förstår vart jag vill komma.
När jag nu flyttat in i Mölndal och ytterligare en gång gått igenom saker som samlats på hög förvånas jag över min hamsterhjärna. Varför har jag tänkt som jag gjort? Vad var det fina i den där gamla reklamsouveniren i form av en taskigt limmad kulram från Jokkmokk som aldrig funkade? Hur kunde den överhuvudtaget få landa i en låda märkt “gamla minnen”?
Hade det inte varit för en blekt klisterlapp skulle jag aldrig kunnat spåra den till besöket i Jokkmokk för 25 år sedan. Men då kände jag antagligen att den var en förträfflig materialisering av minnet värd att spara. En simpel träram med några blompinnar som klistrats på en träskiva med hål, genom vilka en metallkula ska ledas genom vickning från ena sidan till den andra. En rese/budget-variant av den klassiska trälabyrinten allstå.
Nu var plastskivan spräckt. Limmet hade släppt. Kulan var borta och blompinnarna sneda.
Resan och besöket i Jokkmokk kommer jag ihåg som otroligt spännande och kul. Att sitta inne i en lappkåta och äta torkat renkött omgiven av uppspända renhudar och höra ett för en sjuåring nästan obegripligt språk pratas och veta att “så här långt norrut är det bara tomten som varit”. Doften och den kittlande känslan sitter kvar.
Känslan hos Tulsaborna i USA när deras tidskapsel öppnades måste ha varit årets antiklimax. Var det för att se en rostig och möglig Plymouth de hade samlats? Var 50-talet inte snyggare än så?
Det materialiserade Minnet hade skrumpnat till oigenkännlighet. Kapseln hade i likhet med labyrintens limfogar spruckit under lagringstiden. Jag lovar att den 60-åring som stod med i förrgår vid öppnandet hade bra mycket roligare åt att blunda och i huvudet minnas hur det lät och doftade i Tulsa när kapseln sänktes ner.
