Svenska slag – en gång till

Jag råkade ha förmånen att sitta i rummet bredvid Per Dahlberg under tiden de spelade in och jobbade med Svenska Slag. Som historieintresserad kan man säga att detta var minst sagt underhållande, samt farligt för arbetstempot.

Per kom ibland utrusande från sin redaktion med lyriskt viftande armar och berättade om olika saker han hittat eller kommit fram till under researchen. Däribland om gårdagens knä-bakom-knä test. Det är vid dessa tillfällen synd att tv-program inte kan bli så långa som tittaren vill. Han hade typ 8 saker till att berätta om hur ryttarna anföll, vad en karbinhake egentligen är, hur värjan skulle hållas, hur man svingar och effekterna av det hela, etc… etc…

Helt klart rätt man på rätt plats. Entusiasmen smittar rakt genom rutan. Mer sånt. Och längre.

Alles gut! Trevlig valborg en gång till!

Chalmers – filmkritik

Nyss avslutade vi vårens kurs på Chalmers i Digital Filmmaking där jag och Patrik höll inledande föreläsning. Idag har jag tittat på elevernas filmer och gett feedback.

För varje år som går blir eleverna bara bättre och bättre. För många är det första gången de gör film, men ändå är resultaten överraskande.

Inte så mycket att säga om det mer än så.

Igår monterade jag pakethållare på cykeln för att förbereda helgens cykelsemester. Antagligen kommer inget nytt att dyka upp här förrän tisdag, men har du abstinens kan du alltid läsa gamla inlägg om och om igen…. eller också inte!

Trevlig valborg!

Steget ut – till vad?

Igår satt jag och letade i ett skafferi av gamla texter jag skrivit under årens lopp. Jag hittade inte det jag sökte men en massa annat. Somligt var roligt, annat rent kasst och det mesta någonstans mittemellan. Ganska många texter var också oavslutade sådana. Här följer en av dessa, enligt datumstämpeln skriven 1995.

Steget ut – Början

av Måns Pär Fogelberg

Jag har min egen adress, jag har en egen TV framför min egen säng i lägenheten som jag har möblerat alldeles själv. Jag äter när jag själv vill och framför allt – vad jag vill. Jag har inga tider att passa för mina föräldrar. Med andra ord – jag

Längre än så var den inte. Vad den var tänkt att fylla för funktion, till vem den var riktad eller varför den skrevs har jag ingen aning om. Dock är det intressanta inte vad som faktiskt står, utan var som inte står efter jag.

Vad var, tänkte eller skulle jag göra med den nyss införskaffade friheten? Jag har ingen aning nu, och alldeles säkert är att jag inte visste det då. Jag har senare i livet råkat ut för samma känsla, dock inte med föräldrar som spjärn i början på något nytt, och det viktiga har inte heller då varit att definiera vad jag ska göra med denna påstådda frihet. Att bara uppleva den kan ibland vara nog. Om jag hade skrivit ner syftet hade det antagligen inte varit lika roligt att uppleva, för det är just förväntan av något nytt som lockar, ovissheten och det inre äventyret.

Så här i efterhand kan jag ju säga att var, när och vad jag åt oftast var; framför tv’n, alldeles för sällan och skräpmat. Hem kom jag för sent för att vara pigg dagen efter. Möbleringen är heller inget som jag kan skryta med att jag skötte med den äran. Men känslan, texten är skriven en vår, är förträfflig. Nu för tiden har jag ett något mer strukturerat liv och tar inte spjärn mot något eller någon för att definiera min egen frihet. Jag tar istället ett djupt andetag, lägger solglasögonen på näsan, hoppar upp på cykeln och känner i princip samma sak. Jag kan cykla vilken väg jag vill, hur fort jag vill och kan till och med unna mig en korv på vägen om jag skulle behöva.

Till valborgshelgen blir det precis så för mig och min tjej. Vi ska ut och cykla på västkusten, käka räkor på klipporna och dricka vin – kanske – om vi känner för det. För vi vet inte – väl där kanske vi bara vill…

Att gå under jorden

Storebrorssamhället är påtagligt. Jag har råkat ut för det i London (se nedan).

Men det funkar inte när man själv vill utnyttja det. Eftersom jag har ett gammalt företag som ligger och skräpar och inte förstår ekonomigrekiska så behöver jag en revisor. Den jag har haft i några år har helt plötsligt gått under jorden. Puts väck. Sedan december går det inte att få tag i henne. Och hos henne ligger alla papper och bokslut från de senaste åren, och nu stormar magiska 2 maj närmare och gula lappen ska in.

Jag har prövat allt. Bolagsverk, polis, skatteverket, folkbokföring you name it. No trace. Ingen vet. Hon är borta, och med henne mina papper. Det är duktigt! Jag är imponerad. Hon har verkligen ansträngt sig. Det mindre roliga är att detta är en repris. För några år sedan gick min förra revisor under jorden och konkursboet förvaltades av en advokat som lämnade alla mina papper och mitt ärende till denna nya revisor. Till en början funkade det bra, men nu kom smällen. Inte ens advokaten som lämpade över mig på den nya vet var hon tagit vägen.

Är det något revisorer gör per se? Eller har jag otur? Eller är jag blåögd och sköter inte mina åtaganden som kund? Nu har jag ägnat tre dagar åt att spåra, leta och lösa problemet och förhoppningsvis har jag hittat en väg att temporärt fixa deklarationen, men hur jag ska få tag i mina gamla bokslut vet jag inte. Någon som har en kofot över?

Känner man sig bevakad är det bara att läsa på handels och bli revisor. Posener håller numera specialkurser. 10 år har gått, allt är glömt och förlåtet. Undrar om han kan hjälpa mig med min deklaration?