Så fortsätter vi den lilla resan fram till den första direktsända konserten från Göteborgs Symfonikers egen studiorigg. Ok, den finns ju inte ännu, men det är ju vägen dit som behandlas här, och idag tänkte jag skriva om var vi står idag vad det gäller ljudet.
1935 när Göteborgs Konserthus var nytt så hade man anpassat det till världssuccén RADIO. En fullstor inspelningsstudio med tillhörande kontrollrum fanns på översta våningen och Stora Salen hade permanent stereorigg i taket, kopplat och klart. Orkestern gick nämligen parallellt som Göteborgs Radioorkester och mängder med konserter och inspelningar strömmade ut från huset.
Sedan dess har scenen byggts ut, orkestern blivit större och starkare och de akustiska förhållandena ändrats. Den position som från början var radions optimala mikrofonplats fanns inte längre kvar. Vid skivinspelningar används en mängd mikrofoner på stativ i orkestern och så även ibland vid vissa radioinspelningar.
Jag vill inte ha stativ som skymmer bilderna. Vi kan inte varje vecka rigga upp och ner tio mikrofoner på stativ. Jag vill hitta den nya optimala punkten för att återge orkestern som den klingar i salen, eller så likt som möjligt.
Alltså. Vi började med att leta upp ett par mikrofoner som verkade lovande. Sedan ägnade vi försommaren åt att hissa dessa fram och tillbaka och upp och ner mellan de olika konsertveckorna – och lyssnade och lyssnade.
Nu tror vi att vi hittat rätt punkt. 3.37 m över scenkant, en meter bakom dirigenten.
Sedan gällde det att hitta vinklarna. Då de mikrofoner vi har är snälla cardioider så kan vi vinkla dem för att få ut olika mycket stereobredd, akustik och viss riktning i orkestern. Mikrofonerna hänger c:a 30 cm från varandra och i nuläget sitter de i c:a 70 graders vinkel från varandra, riktade aningen nedåt och ut mot bakre scenkant.
På så sätt fångar vi en hel del av scenens egen reflektion och får en bra spridning av orkesterklangen.
Hitintills har vi inte fått någon hel konsert i optimal 24-bitars 48 kHz inspelning då datorn som än så länge är kopplad till mikrofonerna inte spelar in så, samt att vi har ett svagt brus i ljudkortet. Allt detta kommer vi bli av med så fort kontrollrummet är på plats och rätt grejor sitter där. Men för att lyssna på balans och karaktär så är jag hitintills väldigt nöjd med vår hängning som påminner om en gammal hederlig Decca-rigg.
Kolla in denna film för att lyssna på ljudet från september månad. Efter detta har vi vridit ut mikkarna några grader till, så det du hör här är en 50 gradig vinkling.
Inget knussel, inget fipplande och mixande av ljudet utan rent och rakt av så som orkestern låter om man är dirigent. Det är så jag vill ha det både ur ett rent teoretiskt perspektiv, vilket sammanfaller med det praktiska i att inte vilja ha mikrofonstativ som stör.
Men vi är inte färdiga än. Jakten på den perfekta positionen för olika typer av orkesteruppställning och storlek fortsätter. Sedan kommer vi till solister av olika slag och frågan om eventuella stöttor. Men det tar vi senare. Och har du några hjälpsamma reflektioner du vill dela med dig av är det bara att kommentera nedan.
